Till alla Er som väntar barn - biologiska eller adopterade gå in på www.anknytning.nu

Det går att få varje sida i utskriftsvänligtformat. Jag har skrivet ut alla sidor och gjort ett litet häfte och det jag hittills läst är så tänkvärt & lätt skrivet.

Alla blivande föräldrar borde läsa detta.

Smakprov:

Anknytningen är livsviktig. Det är den första relationen till andra människor och får sedan stå som modell för mänskliga relationer senare i livet. Problem med anknytningen utvecklas då barnet inte haft möjligheten att forma ett band av tillit som spädbarn eller i tidig barndom. Ett barn som utsätts för genomgående svek kan ha svårt att känna förtroende som vuxen. Ett barn som upplevt många separationer i början av livet kan få bekymmer med separationer senare. Om närhet som litet barn skrämmer kan det bli utmanande att utveckla en intim kärleksrelation i vuxen ålder.

Om barnet inte har kunnat fullfölja anknytningscirkeln och därmed inte kunnat bygga upp en modellrelation i början av livet leder det till allvarliga problem i formationen av barnets personlighet. I det flesta av fallen får det livslånga följder. När anknytningscirkeln är bruten kan problem inom dessa områden uppstå:

• I relationen till andra
- svårt att förstå det sociala samspelet
- svårt att känna empati
- svårt att utveckla ett samvete
- svårt att ge omsorg till egna barn som vuxen

• Det logiska tänkandet
- svårt med orsak-verkan
- svårt med inlärning

• Självbilden
- bristande syn på sitt eget värde
- svårigheter med sin identitet

Stimulansen från det mänskliga mötet och kontakten med den närmaste familjen är avgörande för barns emotionella och fysiska utveckling.

Inledningen fortsätter:

SOCIAL STIMULANS.
Hjärnan hos små barn mår bra av genuin kärlek och trygg anknytning. Får inte barnen den uppmärksamheten från vuxna kan det gå som för de rumänska barnhemsbarnen, som fick defekter på hjärnbarken. Det hävdar psykotera­peuten Sue Gerhardt, som med vetenskapligt stöd sjunger kärlekens lov.

Hela artikeln finner du på: www.svd.se/.../barnunga/artikel_968233.svd 

MYCKET BRA LÄSNING!

Jag läser & surfar och tar in. Ständigt återkommande är de biologiska rötterna och vad man redan från början, som adoptivförälder, har för inställning.

En adoptivmamma som jag pratat med, som fortfarande har relativt små barn berättade att ett av hennes barn redan innan hon fyllt fem år hade sagt att adoptivmamman inte var hennes riktiga mamma. Jeanette som mamman heter hade frågat & sagt:

- Nehe, vad är jag då om jag inte är riktig? Känn på mej, känns inte jag riktig? Och vad är jag om jag inte är mamma?

Vidare berättade Jeanette att de kallade den biologiska mamman för magmamma.

Ju mer jag tänker på det dessto mer genialistiskt tycker jag dessa ordval och tolkning av riktig & magmamma är.

Jag menar den biologiska mamman har ju inte av olika skäl kunnat vara mamma hela vägen ut men däremot har hon ju garanterat varit den mamma som burit barnen i magen i troligtvis 9 månader. Riktig är ju adoptivmamman eftersom hon finns på riktigt  hon är ju ingen Molgan i alla fall.

Nu har jag läst färdigt Längtans barn och min man ska nu läsa den. Det var verkligen en bra bok. Läsvärd även för den som har biologiska barn.

Det här med anknytning verkar syras igenom allt och jag tror att många biologiska barn också har fått för lite eller fel av den varan - dvs anknytning.

Många adoptivbarn får det extra jobbigt i tonåren - men många av dessa problem finns även hos många svenskbiologiska tonåringar så frågan kan ju vara befogad om man skyller på adoptionen när tonårsproblematiken tar vid?

     Om jag förstod detta avsnitt i boken rätt, så är många, som genomlevt adopterades tonårsproblem, emot adoption idag och likaså de adopterade själva var tveksam om adoption var bra. Detta ställer ju adoptionen i ett helt annat ljus. Vad är rätt & vad är fel? Finns det några adoptivbarn barn i Sverige som inte upplevde tonårstiden hopplös eller jobbig? Och finns det adoptivföräldrar som inte heller upplevde att tonårstiden var så otroligt jobbig? Hur många, i så fall?

Ett annat dilemma som ter sig tydlig i tonåren var att adoptivbarnen inte ansåg att adoptivföräldrarna var deras riktiga föräldrar. Barne kunde verkligen uttrycka sig som så att adoptivföräldrarna blev sårade & kränkta.

Jag vet inte om jag är korkad eller vad, men jag ser det som att adoptivföräldrarna är adoptivbarnens riktiga föräldrar och de  andra som "tillverkade" barnet är ju tillverkaren. Adoptivföräldrarna är ägaren. Både tillverkaren och ägaren är viktiga - ingen är viktigare än den andra och båda behövs. Tänk om vi bara tillverkade och inte tog hand om det vi tillverkar. Varför ska man då tillverka eller råka tillverka - ska det tillverkade bara stå/ligga bland allt annat tillverkat? Köparna / ägarna / adoptivföräldrarna som tar han om det tillverkade / adoptivbarnet måste väl då ses som de riktiga föräldrarna?? Eller???

Kvällens föräldrautbildningstillfälle behandla språkets betydelse & vikt för adoptivbarn & en logoped var gästföreläsare.

Logopeden var mycket kompeten & intressant att lyssna på - men mycket är självklarheter. Men något som var intressant var:

• turtagning
• prepositioner

Adoptivbarn har troligtvis aldrig lärt sig turordning / turtagning så därför kan man tänka extra mycket på det och leka lekar som tränar turtagning så som att spela olika spel - då lär sig barnet att man måste vänta på sin tur och andra väntar medan det är ens egen tur. Rulla boll till varandra - jag rullar till dej, du rullar tillbaka till mej osv.

Forskning har visat att adoptivbarn har svårt att förstå sammanhang pga att de inte lärt sig innebörden av prepositioner. Detta visar sej dock inte förrän på högstadiet eller möjligtvis gymnasiet. Någon giltig förklaring till detta har man inte men man tror att det beror på att adoptivbarnet inte bryr sej om hunden t.ex är på, i eller under bordet. Det är hunden som är viktig inte exakt hundens position.

Det här tycker jag är mycket bra att vara medveten om - då kan man ju hitta spel & lekar som redan tidigt tränar dessa begrepp. Gömma nyckel torde väl vara en bra lek?

Jag ska ordna en pärm där jag ska samla tips och lekar m.m Så har du något tips på någon lek som gynnar förståelsen för prepositioner får du jätte gärna dela med dej till mej.

I dag har jag uppdaterat min hemsida: www.123minsida.se/barnlangtan med fakta om alla steg i adoptionsprocessen.

Det är en del praktiska saker man ska göra när man hämtar barnet och kommit hem med sötnosen - som man nog inte känner är så viktigt just då - men om man missar det... Tur man är två så man kan hjälpa varandra att komma ihåg all formalia.

I morgonkväll är det föräldrautbildning igen - får se vad den har att buda på då. Fika ska då vi bjuda på.

Tiden går så långsamt på samma gång går den så snabbt. Vad finns för knep? Hålla sig sysselsatt med annat? Ska nog komma igång med sömnaden igen - jag behöver bygga på mitt lager med hundkläder, då jag fått sälja en heldel av den varan nu på slutet - men först måste jag sy färdigt gardinerna till TV-rummet. Köpte ju nytt tyg att sy upp gardiner av för att få det extra fint inför nästa hembesök av familjerätten. Det kanske är barnsligt, det hänger ju inte på gardinerna precis, men... Ja, men.

Vi fick i uppgift att skriva om vår bakgrund till familjerätten. Jag skrev om min bakgrund, utbildning, arbete/sysselsättning och intressen i dag på arbetet mellan telefonsamtalen. Känns bra att vara ute i god tid med sina uppgifter.

Jag kollade genom de punkter som de ska gå genom med oss senare och började spåna på dem också. En del är inte så tvärenkla att formulera:

• Ekonomi
• Bostad
• Närmiljö
• Kunskaper
• Insikter & beredskap inför ett adoptivbarns behov
• Fysisk & psykisk hälsa
• Ålder
• Personliga egenskaper & förmåga till samspel
• Motiv till adoption
• Beskriv parförhållandet
• Beskriv nätverket
• Utredarens analys & bedömning

På detta ska vi ange två referenser - de har sagt oss att vara mycket noga i vårt val. Vi har börjat fundera på några par, men ännu inte ställt frågan eller bestämt oss helt. Känns som det börjar vara dags nu... 

I natt såg det finaste, sötaste & vackraste barnansikte någonsin. det var en flicka med nästan svart hår som var lite lockigt. Hennes kinder såg friska ut och hon såg ut att må så bra. Hon hade fina kläder och jag undrade vem hon var.

Någon i drömmen sa att hon var vår - att vi var där för hämta henne. Då vaknade jag med ett ryck och tanke: "Det kan väl inte vara möjligt - hon är minst fem år och ser ju att ha det så bra??"

Jag försökte somna om och återuppta drömmen, men det var kört.