Nu har vi varit på den näst sista träffen i utredningen.

Denna gång frågade de efter referenser, vårt motiv till adoption, förväntningar på adoptivbarnet, hur vi ställer oss till barnets ursprung & rötter, vårt sociala nätverk, önskad ålder på barnet och varför, vilka kunskaper vi har och varför vi skulle bli bra föräldrar till ett adopterad barn i de åldrarna.

Inte tvärenkla att svara på... samtidigt är det ju så sjlävklart, men när man ska förvandla det i ord...

5 maj är sista träffen. Då ska vi få se vad de skrivet ihop om oss. Därefter tar det 2-3 veckor innan ärendet tas upp i nämnden och ett beslut om vi är lämpliga adoptivföräldrar eller inte ska tas.

Åh...

Vi fick i uppgift att skriva om vår bakgrund till familjerätten. Jag skrev om min bakgrund, utbildning, arbete/sysselsättning och intressen i dag på arbetet mellan telefonsamtalen. Känns bra att vara ute i god tid med sina uppgifter.

Jag kollade genom de punkter som de ska gå genom med oss senare och började spåna på dem också. En del är inte så tvärenkla att formulera:

• Ekonomi
• Bostad
• Närmiljö
• Kunskaper
• Insikter & beredskap inför ett adoptivbarns behov
• Fysisk & psykisk hälsa
• Ålder
• Personliga egenskaper & förmåga till samspel
• Motiv till adoption
• Beskriv parförhållandet
• Beskriv nätverket
• Utredarens analys & bedömning

På detta ska vi ange två referenser - de har sagt oss att vara mycket noga i vårt val. Vi har börjat fundera på några par, men ännu inte ställt frågan eller bestämt oss helt. Känns som det börjar vara dags nu... 

Kom att tänka på en sak i natt. Innan vi ansökte om att familjerätten skulle göra en utredning på oss, sa några bekanta att den verkligen är jobbig. Att de söker "lik i garderoben", att den är nedvärderande etc etc etc

Hittills känner jag inte alls igen något av detta. Vad beror det på?

Jag känner det närmare som så att de är våra stöttepelare, våra mentorer. De får oss att tänka på hur vi kan formulera samma sak men med andra ord så vi framstår som än bättre adoptivföräldrar. T.ex vår första uppgift att beskriva varandra skriftligt. Vi gjorde ett utkast som vi redigerade tillsammans sen ändrade och la vi till och tog bort vissa saker för att få den perfekta beskrivningen. Den uppgift vi har nu är att skriva om vår egen bakgrund. Jag tar då förgivet att när vi träffas nästa gång får vi konstruktiv kritik på den texten också - så att vi även på den delen kan lägga till, ta bort och omformulera visa bitar. I min värld är det en fantastiskt enorm resurs.

Men så slog det mej att alla utredningar kanske inte går till på samma sätt och att vi har en ofantligt tur, eller?

Kommer obehaget senare i utredningen, kanske?

Utredningen ska ju pågå fram till maj någongång - och i väntanstecken består utredningen tidsmässigt inte av så stor del.

Den ena av kvinnorna var sjuk i dag, så de kom bara en - och ingen husesyn blev det av. Snopet.

Vi gick igenom beskrivningarna som vi skulle ha gjort. Jag skulle beskriva min man - hans egenskaper & intressen och min man skulle beskriva mej - mina egenskaper & intressen.

Det blev hur fint som helst. Vackra kärleksförklaringar som slår det mesta!

Min man ska dock ändra på lite - att man syr & pysslar kan uppfattas som att man är fattig så jag är inte längre en som syr & pysslar på utan en kvinna som intresserar sig för heminredning & design.

Till nästa gång ska vi ha skrivet ner vår historia / bakgrund

Alla tips på formuleringar till detta är varmt välkommna.

Nu känns det som att vi börjat gå åt rätt håll. Vi träffade de två kvinnorna som ska göra medgivandeutredningen idag. Ena har själv adopterat. Mycket trevlig kvinna. Enkel att prat med och... Ja tror detta kommer att gå bra. Jag känner hoppet.

De ska försöka vara färdig i maj 2009 med utredningen. Det är ju kanon, eller hur?

De tre följande gånger som vi ska träffas kommer att ske hemma hos oss.