En liten sväng tog jag med bilen idag för att skjutsa Viktor och på den lilla, lilla turen tog Musselstranden slut.

Det borde komma en fortsättning tycker jag. Så snopet att den kunnde ta slut bara så där.

Nu måste jag leta fram en ny cd-bok. Är det någon som har några tips på titel?

Jag har fortsatt lyssna på ljudbok i bilen och nu har jag kommit lite mer än hälften på Musselstranden.

Jag vill inte sluta köra. Boken är helt i min smak. Lite mystisk, vardaglig, historisk, romantisk, spännande & tänkvärd på samma gång.

På samma gång handlar denna bok om en familj som adopterar en flicka från Indien.

Så här beskriver man boken på www.boksidan.net :

Från ett smutsigt barnhem i Indien anländer Maja till sommarhuset i Bohuslän.Året är 1969, en tid full av framtidstro. Hennes adoptivfamilj är idealisk: föräldrarna är kulturkändisar, farfar professor, syskonen begåvade och självständiga. Men Maja är en gåta. Trots kärlek och uppmuntran förblir hon stum och otillgänglig.
När Maja är fyra år följer hon med sina tonårssyskon för att tälta ute i havsbandet. Under natten försvinner hon spårlöst. Sex veckor senare finner man henne vid Musselstranden, långt från den ö där hon försvann.
Ulrika, kamrat till Majas storasyster, följer händelserna på nära håll. Som vuxen grubblar hon fortfarande över Majas försvinnande. Hon beger sig på nytt till Musselstranden och gör ett märkligt fynd.
Som en mörk skugga i bakgrunden finns en annan ung kvinna, Kristina, som skapar sina egna bilder, sin verklighet, av vad hon finner vid havet. Kanske har hon en ovanlig förmåga att se samband i det till synes oförenliga.

Har du inte läst eller lyssnat till den - så gör det, om du har möjlighet.

Strosade omkring på ICA-MAXI för snart 2 veckor sen och upptäckte att de hade rea på ljudböcker.

Men vilken BRA IDÈ, att ge min mor en ljudbok. Min mamma är 60 år och fick diagnosen Alzheimers sjukdom för ca: 2 år sen. Hon var först sjukskriven för stress men det visade sig vara en demens. Mamma blir numera lätt rastlös och när jag såg ljudböckerna tänkte jag att detta borde vara något för henne.

Jag hittade två ljudböcker jag köpte; Musselstranden & Ett minne för livet. Jag tänkte att jag borde lyssna på dem först för att avgöra om någon av dem kan vara rätt för mamma. Till & från arbetet har jag lyssnat. Jag började med Ett minne för livet. Efter jag lyssnat färdigt på den bestämde jag mej för att detta inte var någon bok för mamma, men för min styvpappa. Nu när jag lyssnat på boken och låtit det gått en vecka är jag inte lika säker längre... Kan hända att delar av boken skulle vara bra & givande för mamma att lyssna på???

Själv har mitt bemötande & mitt utbytte av mamma blivet mer positivt sen jag lyssnade på boken. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men jag är mycket glad att jag lyssnat på den & jag önskar att alla i hela världen kunde och ville ta till sig denna bok. Jag kan nu på ett helt naturligt sätt prata med mamma igen, det känns helt underbart. Lite som att jag fått tillbaka min mamma & jag tycker faktist att syntomen minskat, eller vad man ska kalla det...

Till alla Er som väntar barn - biologiska eller adopterade gå in på www.anknytning.nu

Det går att få varje sida i utskriftsvänligtformat. Jag har skrivet ut alla sidor och gjort ett litet häfte och det jag hittills läst är så tänkvärt & lätt skrivet.

Alla blivande föräldrar borde läsa detta.

Smakprov:

Anknytningen är livsviktig. Det är den första relationen till andra människor och får sedan stå som modell för mänskliga relationer senare i livet. Problem med anknytningen utvecklas då barnet inte haft möjligheten att forma ett band av tillit som spädbarn eller i tidig barndom. Ett barn som utsätts för genomgående svek kan ha svårt att känna förtroende som vuxen. Ett barn som upplevt många separationer i början av livet kan få bekymmer med separationer senare. Om närhet som litet barn skrämmer kan det bli utmanande att utveckla en intim kärleksrelation i vuxen ålder.

Om barnet inte har kunnat fullfölja anknytningscirkeln och därmed inte kunnat bygga upp en modellrelation i början av livet leder det till allvarliga problem i formationen av barnets personlighet. I det flesta av fallen får det livslånga följder. När anknytningscirkeln är bruten kan problem inom dessa områden uppstå:

• I relationen till andra
- svårt att förstå det sociala samspelet
- svårt att känna empati
- svårt att utveckla ett samvete
- svårt att ge omsorg till egna barn som vuxen

• Det logiska tänkandet
- svårt med orsak-verkan
- svårt med inlärning

• Självbilden
- bristande syn på sitt eget värde
- svårigheter med sin identitet

Stimulansen från det mänskliga mötet och kontakten med den närmaste familjen är avgörande för barns emotionella och fysiska utveckling.

Inledningen fortsätter:

SOCIAL STIMULANS.
Hjärnan hos små barn mår bra av genuin kärlek och trygg anknytning. Får inte barnen den uppmärksamheten från vuxna kan det gå som för de rumänska barnhemsbarnen, som fick defekter på hjärnbarken. Det hävdar psykotera­peuten Sue Gerhardt, som med vetenskapligt stöd sjunger kärlekens lov.

Hela artikeln finner du på: www.svd.se/.../barnunga/artikel_968233.svd 

MYCKET BRA LÄSNING!

Nu har jag läst färdigt Längtans barn och min man ska nu läsa den. Det var verkligen en bra bok. Läsvärd även för den som har biologiska barn.

Det här med anknytning verkar syras igenom allt och jag tror att många biologiska barn också har fått för lite eller fel av den varan - dvs anknytning.

Många adoptivbarn får det extra jobbigt i tonåren - men många av dessa problem finns även hos många svenskbiologiska tonåringar så frågan kan ju vara befogad om man skyller på adoptionen när tonårsproblematiken tar vid?

     Om jag förstod detta avsnitt i boken rätt, så är många, som genomlevt adopterades tonårsproblem, emot adoption idag och likaså de adopterade själva var tveksam om adoption var bra. Detta ställer ju adoptionen i ett helt annat ljus. Vad är rätt & vad är fel? Finns det några adoptivbarn barn i Sverige som inte upplevde tonårstiden hopplös eller jobbig? Och finns det adoptivföräldrar som inte heller upplevde att tonårstiden var så otroligt jobbig? Hur många, i så fall?

Ett annat dilemma som ter sig tydlig i tonåren var att adoptivbarnen inte ansåg att adoptivföräldrarna var deras riktiga föräldrar. Barne kunde verkligen uttrycka sig som så att adoptivföräldrarna blev sårade & kränkta.

Jag vet inte om jag är korkad eller vad, men jag ser det som att adoptivföräldrarna är adoptivbarnens riktiga föräldrar och de  andra som "tillverkade" barnet är ju tillverkaren. Adoptivföräldrarna är ägaren. Både tillverkaren och ägaren är viktiga - ingen är viktigare än den andra och båda behövs. Tänk om vi bara tillverkade och inte tog hand om det vi tillverkar. Varför ska man då tillverka eller råka tillverka - ska det tillverkade bara stå/ligga bland allt annat tillverkat? Köparna / ägarna / adoptivföräldrarna som tar han om det tillverkade / adoptivbarnet måste väl då ses som de riktiga föräldrarna?? Eller???

så heter en bok vi fick låna vid första träffen på familjerätten. Självklart är det jag som börjat läsa den och de första kaptilen var så träffande.

Skriver hon mej?

Nu är jag över halvvägs i boken och det här med adoption känns nu ganska hopplöst. Denna väntan och mer väntan och ännu mer väntan. Pappersarbetet som inte fungerar i givarländerna och ovisheten. Allt detta kommer när handlingarna är skickade till det land man vill adoptera från, så än har vi långt kvar - och det känns därför hopplöst.

Jag loggade in på adoptionscentrums hemsida för att kolla hur många som står i kö på att få sina handlingar skickade till Indien. Vår kölapp är ju inte aktiverad än då hemutredningen måste vara klar först.

Det står ca: 80 i kön nu. Man tar in ca: 25 barn/år till Sverige från Indien. Lek med tanken att vi får köplats 81 - då tar det ungefär 4 år innan handlingarna skickas och det då den riktiga väntan börjar - om jag förstått boken Längtans Barn rätt.

Rätt hopplöst.

Min man är nu 41 år. Vi måste ha varit gifta minst 1 år och på vår årsdag blir min man 42 år då är det ytterligare 3 år kvar - då är han 45 år och jag 42 år!!! För gammal??