Jag har fortsatt lyssna på ljudbok i bilen och nu har jag kommit lite mer än hälften på Musselstranden.

Jag vill inte sluta köra. Boken är helt i min smak. Lite mystisk, vardaglig, historisk, romantisk, spännande & tänkvärd på samma gång.

På samma gång handlar denna bok om en familj som adopterar en flicka från Indien.

Så här beskriver man boken på www.boksidan.net :

Från ett smutsigt barnhem i Indien anländer Maja till sommarhuset i Bohuslän.Året är 1969, en tid full av framtidstro. Hennes adoptivfamilj är idealisk: föräldrarna är kulturkändisar, farfar professor, syskonen begåvade och självständiga. Men Maja är en gåta. Trots kärlek och uppmuntran förblir hon stum och otillgänglig.
När Maja är fyra år följer hon med sina tonårssyskon för att tälta ute i havsbandet. Under natten försvinner hon spårlöst. Sex veckor senare finner man henne vid Musselstranden, långt från den ö där hon försvann.
Ulrika, kamrat till Majas storasyster, följer händelserna på nära håll. Som vuxen grubblar hon fortfarande över Majas försvinnande. Hon beger sig på nytt till Musselstranden och gör ett märkligt fynd.
Som en mörk skugga i bakgrunden finns en annan ung kvinna, Kristina, som skapar sina egna bilder, sin verklighet, av vad hon finner vid havet. Kanske har hon en ovanlig förmåga att se samband i det till synes oförenliga.

Har du inte läst eller lyssnat till den - så gör det, om du har möjlighet.

Strosade omkring på ICA-MAXI för snart 2 veckor sen och upptäckte att de hade rea på ljudböcker.

Men vilken BRA IDÈ, att ge min mor en ljudbok. Min mamma är 60 år och fick diagnosen Alzheimers sjukdom för ca: 2 år sen. Hon var först sjukskriven för stress men det visade sig vara en demens. Mamma blir numera lätt rastlös och när jag såg ljudböckerna tänkte jag att detta borde vara något för henne.

Jag hittade två ljudböcker jag köpte; Musselstranden & Ett minne för livet. Jag tänkte att jag borde lyssna på dem först för att avgöra om någon av dem kan vara rätt för mamma. Till & från arbetet har jag lyssnat. Jag började med Ett minne för livet. Efter jag lyssnat färdigt på den bestämde jag mej för att detta inte var någon bok för mamma, men för min styvpappa. Nu när jag lyssnat på boken och låtit det gått en vecka är jag inte lika säker längre... Kan hända att delar av boken skulle vara bra & givande för mamma att lyssna på???

Själv har mitt bemötande & mitt utbytte av mamma blivet mer positivt sen jag lyssnade på boken. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men jag är mycket glad att jag lyssnat på den & jag önskar att alla i hela världen kunde och ville ta till sig denna bok. Jag kan nu på ett helt naturligt sätt prata med mamma igen, det känns helt underbart. Lite som att jag fått tillbaka min mamma & jag tycker faktist att syntomen minskat, eller vad man ska kalla det...

Nu var det ett tag sen jag skrev sist... Varför kanske någon undrar?

Jag har funderat själv men har inte ett 100-procentigt svar, MEN jag tror det beror på att föräldrautbildningen är avklarad.

Konstigt? Nja, jag vet inte det. Med föräldrautbildningen följde tankar - massor av tankar kring adoptionsprocessen med allt vad det innebär, men nu är det som tomt. Helt tomt!

Nu är ett hinder på vägen avklarat så det borde kännas bra, men det känns tomt. Utredningen pågår fortfarande men nu var det ett tag sen sist - det har varit påsk & ledigheter och jag har väl varit för mycket PÅ i det här med adoptionen och vänt & vridit på flera otänkbara & tänkbara scenarier så omgivningen har påpekat - ÄN ÄR DET LÅNG TID KVAR INNAN DU SKA FUNDERA PÅ DET.

Ja, än är det lång. lång tid kvar...

Det är inte en bestämt tid på 9 månader. Det är längre tid. 2 år, 3 år eller kanske än längre, vem vet? Ingen vet!

Jag måste tänka & fokusera på annat mellan varven annars blir man väl halvtgalen. Ja, det är nog därför jag inte skrivet på tag...

Till alla Er som väntar barn - biologiska eller adopterade gå in på www.anknytning.nu

Det går att få varje sida i utskriftsvänligtformat. Jag har skrivet ut alla sidor och gjort ett litet häfte och det jag hittills läst är så tänkvärt & lätt skrivet.

Alla blivande föräldrar borde läsa detta.

Smakprov:

Anknytningen är livsviktig. Det är den första relationen till andra människor och får sedan stå som modell för mänskliga relationer senare i livet. Problem med anknytningen utvecklas då barnet inte haft möjligheten att forma ett band av tillit som spädbarn eller i tidig barndom. Ett barn som utsätts för genomgående svek kan ha svårt att känna förtroende som vuxen. Ett barn som upplevt många separationer i början av livet kan få bekymmer med separationer senare. Om närhet som litet barn skrämmer kan det bli utmanande att utveckla en intim kärleksrelation i vuxen ålder.

Om barnet inte har kunnat fullfölja anknytningscirkeln och därmed inte kunnat bygga upp en modellrelation i början av livet leder det till allvarliga problem i formationen av barnets personlighet. I det flesta av fallen får det livslånga följder. När anknytningscirkeln är bruten kan problem inom dessa områden uppstå:

• I relationen till andra
- svårt att förstå det sociala samspelet
- svårt att känna empati
- svårt att utveckla ett samvete
- svårt att ge omsorg till egna barn som vuxen

• Det logiska tänkandet
- svårt med orsak-verkan
- svårt med inlärning

• Självbilden
- bristande syn på sitt eget värde
- svårigheter med sin identitet

Stimulansen från det mänskliga mötet och kontakten med den närmaste familjen är avgörande för barns emotionella och fysiska utveckling.

Inledningen fortsätter:

SOCIAL STIMULANS.
Hjärnan hos små barn mår bra av genuin kärlek och trygg anknytning. Får inte barnen den uppmärksamheten från vuxna kan det gå som för de rumänska barnhemsbarnen, som fick defekter på hjärnbarken. Det hävdar psykotera­peuten Sue Gerhardt, som med vetenskapligt stöd sjunger kärlekens lov.

Hela artikeln finner du på: www.svd.se/.../barnunga/artikel_968233.svd 

MYCKET BRA LÄSNING!

Jag läser & surfar och tar in. Ständigt återkommande är de biologiska rötterna och vad man redan från början, som adoptivförälder, har för inställning.

En adoptivmamma som jag pratat med, som fortfarande har relativt små barn berättade att ett av hennes barn redan innan hon fyllt fem år hade sagt att adoptivmamman inte var hennes riktiga mamma. Jeanette som mamman heter hade frågat & sagt:

- Nehe, vad är jag då om jag inte är riktig? Känn på mej, känns inte jag riktig? Och vad är jag om jag inte är mamma?

Vidare berättade Jeanette att de kallade den biologiska mamman för magmamma.

Ju mer jag tänker på det dessto mer genialistiskt tycker jag dessa ordval och tolkning av riktig & magmamma är.

Jag menar den biologiska mamman har ju inte av olika skäl kunnat vara mamma hela vägen ut men däremot har hon ju garanterat varit den mamma som burit barnen i magen i troligtvis 9 månader. Riktig är ju adoptivmamman eftersom hon finns på riktigt  hon är ju ingen Molgan i alla fall.

Nu har jag läst färdigt Längtans barn och min man ska nu läsa den. Det var verkligen en bra bok. Läsvärd även för den som har biologiska barn.

Det här med anknytning verkar syras igenom allt och jag tror att många biologiska barn också har fått för lite eller fel av den varan - dvs anknytning.

Många adoptivbarn får det extra jobbigt i tonåren - men många av dessa problem finns även hos många svenskbiologiska tonåringar så frågan kan ju vara befogad om man skyller på adoptionen när tonårsproblematiken tar vid?

     Om jag förstod detta avsnitt i boken rätt, så är många, som genomlevt adopterades tonårsproblem, emot adoption idag och likaså de adopterade själva var tveksam om adoption var bra. Detta ställer ju adoptionen i ett helt annat ljus. Vad är rätt & vad är fel? Finns det några adoptivbarn barn i Sverige som inte upplevde tonårstiden hopplös eller jobbig? Och finns det adoptivföräldrar som inte heller upplevde att tonårstiden var så otroligt jobbig? Hur många, i så fall?

Ett annat dilemma som ter sig tydlig i tonåren var att adoptivbarnen inte ansåg att adoptivföräldrarna var deras riktiga föräldrar. Barne kunde verkligen uttrycka sig som så att adoptivföräldrarna blev sårade & kränkta.

Jag vet inte om jag är korkad eller vad, men jag ser det som att adoptivföräldrarna är adoptivbarnens riktiga föräldrar och de  andra som "tillverkade" barnet är ju tillverkaren. Adoptivföräldrarna är ägaren. Både tillverkaren och ägaren är viktiga - ingen är viktigare än den andra och båda behövs. Tänk om vi bara tillverkade och inte tog hand om det vi tillverkar. Varför ska man då tillverka eller råka tillverka - ska det tillverkade bara stå/ligga bland allt annat tillverkat? Köparna / ägarna / adoptivföräldrarna som tar han om det tillverkade / adoptivbarnet måste väl då ses som de riktiga föräldrarna?? Eller???

Kvällens föräldrautbildningstillfälle behandla språkets betydelse & vikt för adoptivbarn & en logoped var gästföreläsare.

Logopeden var mycket kompeten & intressant att lyssna på - men mycket är självklarheter. Men något som var intressant var:

• turtagning
• prepositioner

Adoptivbarn har troligtvis aldrig lärt sig turordning / turtagning så därför kan man tänka extra mycket på det och leka lekar som tränar turtagning så som att spela olika spel - då lär sig barnet att man måste vänta på sin tur och andra väntar medan det är ens egen tur. Rulla boll till varandra - jag rullar till dej, du rullar tillbaka till mej osv.

Forskning har visat att adoptivbarn har svårt att förstå sammanhang pga att de inte lärt sig innebörden av prepositioner. Detta visar sej dock inte förrän på högstadiet eller möjligtvis gymnasiet. Någon giltig förklaring till detta har man inte men man tror att det beror på att adoptivbarnet inte bryr sej om hunden t.ex är på, i eller under bordet. Det är hunden som är viktig inte exakt hundens position.

Det här tycker jag är mycket bra att vara medveten om - då kan man ju hitta spel & lekar som redan tidigt tränar dessa begrepp. Gömma nyckel torde väl vara en bra lek?

Jag ska ordna en pärm där jag ska samla tips och lekar m.m Så har du något tips på någon lek som gynnar förståelsen för prepositioner får du jätte gärna dela med dej till mej.