I dag har jag uppdaterat min hemsida: www.123minsida.se/barnlangtan med fakta om alla steg i adoptionsprocessen.

Det är en del praktiska saker man ska göra när man hämtar barnet och kommit hem med sötnosen - som man nog inte känner är så viktigt just då - men om man missar det... Tur man är två så man kan hjälpa varandra att komma ihåg all formalia.

I morgonkväll är det föräldrautbildning igen - får se vad den har att buda på då. Fika ska då vi bjuda på.

Tiden går så långsamt på samma gång går den så snabbt. Vad finns för knep? Hålla sig sysselsatt med annat? Ska nog komma igång med sömnaden igen - jag behöver bygga på mitt lager med hundkläder, då jag fått sälja en heldel av den varan nu på slutet - men först måste jag sy färdigt gardinerna till TV-rummet. Köpte ju nytt tyg att sy upp gardiner av för att få det extra fint inför nästa hembesök av familjerätten. Det kanske är barnsligt, det hänger ju inte på gardinerna precis, men... Ja, men.

Vi fick i uppgift att skriva om vår bakgrund till familjerätten. Jag skrev om min bakgrund, utbildning, arbete/sysselsättning och intressen i dag på arbetet mellan telefonsamtalen. Känns bra att vara ute i god tid med sina uppgifter.

Jag kollade genom de punkter som de ska gå genom med oss senare och började spåna på dem också. En del är inte så tvärenkla att formulera:

• Ekonomi
• Bostad
• Närmiljö
• Kunskaper
• Insikter & beredskap inför ett adoptivbarns behov
• Fysisk & psykisk hälsa
• Ålder
• Personliga egenskaper & förmåga till samspel
• Motiv till adoption
• Beskriv parförhållandet
• Beskriv nätverket
• Utredarens analys & bedömning

På detta ska vi ange två referenser - de har sagt oss att vara mycket noga i vårt val. Vi har börjat fundera på några par, men ännu inte ställt frågan eller bestämt oss helt. Känns som det börjar vara dags nu... 

I natt såg det finaste, sötaste & vackraste barnansikte någonsin. det var en flicka med nästan svart hår som var lite lockigt. Hennes kinder såg friska ut och hon såg ut att må så bra. Hon hade fina kläder och jag undrade vem hon var.

Någon i drömmen sa att hon var vår - att vi var där för hämta henne. Då vaknade jag med ett ryck och tanke: "Det kan väl inte vara möjligt - hon är minst fem år och ser ju att ha det så bra??"

Jag försökte somna om och återuppta drömmen, men det var kört.

Var finner man bra & billiga översättare tro?

Våra handlinga tar jag för givet är klara innan 1 juni och då kanske det finns någon som vill ha ett litet extra jobb? Någon student? Någon som kan översätta våra handlingar till engelska?

Kompendiumet kommer väl att vara på 20 sidor tror jag. Vad kan det kosta att få 20 sidor på svenska översatt till engelska?

Jag tänkte att allt arbete man kan göra i förväg är toppen för de borde ju minska väntetiden. Varje vecka man kan tjäna är ju hur värdefull som helst.

Om det finns någon som läser min blogg som känner sig utmanad kan ni väl höra av er. Likaså alla ni andra som har adopterat - Hur gjorde ni med översättningen?

Kom att tänka på en sak i natt. Innan vi ansökte om att familjerätten skulle göra en utredning på oss, sa några bekanta att den verkligen är jobbig. Att de söker "lik i garderoben", att den är nedvärderande etc etc etc

Hittills känner jag inte alls igen något av detta. Vad beror det på?

Jag känner det närmare som så att de är våra stöttepelare, våra mentorer. De får oss att tänka på hur vi kan formulera samma sak men med andra ord så vi framstår som än bättre adoptivföräldrar. T.ex vår första uppgift att beskriva varandra skriftligt. Vi gjorde ett utkast som vi redigerade tillsammans sen ändrade och la vi till och tog bort vissa saker för att få den perfekta beskrivningen. Den uppgift vi har nu är att skriva om vår egen bakgrund. Jag tar då förgivet att när vi träffas nästa gång får vi konstruktiv kritik på den texten också - så att vi även på den delen kan lägga till, ta bort och omformulera visa bitar. I min värld är det en fantastiskt enorm resurs.

Men så slog det mej att alla utredningar kanske inte går till på samma sätt och att vi har en ofantligt tur, eller?

Kommer obehaget senare i utredningen, kanske?

Utredningen ska ju pågå fram till maj någongång - och i väntanstecken består utredningen tidsmässigt inte av så stor del.

Hoppet är det sista som överger en sägs det. Men är det samma sak att känna HOPP som att vara NAIV?

Pratade med min Prins om mitt tankesätt om tiden till att våra handlingar kan skickas till Indien och jag undrar om jag tolkade honom rätt - att han tycker jag är naiv? Eller är det för att skydda sig mot besvikelse? Eller är HOPP detsamma som att vara NAIV?

Hur räknar man i vilken graviditetsvecka man är i när man väntar adoptivbarn?

De borde ju vara från den veckan man betalt in avgiften till adoptionscentrum, eller?  Jag tror jag kör på det. Då är vi i vecka 15. Suck. Hade det varit en vanlig graviditet så är det ju länge kvar till vecka 40!

Min känsla av hopplöshet gjorde så att min Indiska Prins ringde AdoptionsCentrum och frågade om väntetiden m.m

Han fick till svar att om vår kölapp skulle aktiveras nu så står vi på om det var 8:e eller 9:e plats.

Inte 81:a som jag trodde. Detta beror på vilken ålder på barnet man önskats sig. Vi söker barn från 0-4 år. Men det vi också fick veta var att från det man betalat in avgiften till adoptionscentrum tar det två år innan man skickar handlingarna till givarlandet. Vi betalade in i slutet av november 2008 - det borde innebära att i november 2010 kan våra handlingar skickas till Indien. Men ett hopp av ljus har tänds att det kan gå fortare att sända handlingarna eftersom vårt medgivande från familjerätten beräknas vara klar innan 1 juni 2009... i december 2009 har vi varit gift 1 år och tills dess borde alla handlingar vara översatta och de 8 eller 9 som står före oss i kön borde vara klara då det adopteras ca 25 barn från Indien till Sverige varje år.

Så i januari 2010 borde vore handlingar kunna skickas till Indien - då uppfyller vi vigseltiden + att de 8-9 paren som står före oss borde ha fått sina barn - så vidare föreställer jag mig att nästa sommar borde vi vara på väg till Indien för hämta vårt efterlängtande barn.

Är mitt resonemang helt naivt och fantasifullt?